Emms och Ola har en mållös handledare!
Vår C-uppsats kan nog låta lite som en dröm. (Drömmen har dock inget att göra med dess innehåll om bröstcancer för det är ju inget kul.)
Vi tar det från början: på våren i termin fyra började par bildas och skrivarkollegor fann varandra. En eftermiddag när jag satt och undrade vem jag skulle skriva med fick jag meddelande av Ola med inbjudan om fika och frågan om vi skulle vara skrivarkollegor. Såklart tackade jag JA och vi fikade kärleksmums på hans balkong i eftermiddagssolen (det va inte så romantiskt som de låter, han hade senare på dagen träff med sin tjej Emelie och jag skulle ju hem till älsklings Fredde). Redan då enades vi om ämnesområdet cancer och eftersom jag skulle till England visste vi också att litteraturstudie var bästa formen för vårt arbete.
Under höstens start började vi pula lite med arbetet och knåpade fram ett syfte och producerade texter hej vilt. (I dagsläget är de flesta, jag tror faktiskt alla, av de texterna kasserade och ersatta. Men det var rackarns bra att ha ett första utkast att skriva på.) Första handledarträffen i september var grunden för det hele och vi snackade oss samman men var lugna eftersom det ju var så väldigt lång tid till startskottet för den riktiga delen av arbetet.
När jag åkt till England jobbade vi lite på varsitt håll, Ola representerade oss båda med bravur på seminarier och la fram undersökningsplan och bollade tankar storartat! I England fick jag artiklar av Ola som jag skulle jobba med och jag producerade en del texter även jag. Väl hemma var det tid för ny handledarträff den 10 december. Eva hade fått vårt material några dagar tidigare, hennes uttryck för hur kaotiskt vårt arbete var visades tydligt. Hon var uppenbart oroad och förklarade för oss att detta ju var ett heltidsjobb som skulle kräva våra vardera 40 arbetstimmar i veckan. Vi två studenter drog öronen till oss och bänkade oss på plan 4 i Kåkenhus och började skriva och pruducera... Vi visste att denna kursen skulle bli minst sagt hektisk...
På tredje handledarträffen den 20 december utbrast Eva att detta ju var jättebra jobbat, vi hade förbättrat grejerna oerhört bra! Kul, nu fick vi en boost att jobba vidare på vårt nya och mer kvalitativa spår! Det blev jullov, varsin skidresa och ytterligare en veckas skrivande. I detta läge kände studenterna verkligen ingen press, vi kunde börja lite senare om dagarna och istället sluta lite tidigare, vi tog en dag fritt varje vecka och hade det rätt bra faktiskt!
När vi sågs hos Eva den 20 januari för att presentera resultatet strukturerades slutet av arbetet upp. Eva var fortfarande nöjd med insatsen och tyckte det såg OK ut, dock påminnde hon om de 40 timmars arbetsveckorna! Studenterna som tidigare haft sånt flyt var inte längre fullt så ödmjuka inför uppgiften som innan och sa bara: de e luuugnt, vi fixar detta, säg vad du vill ha så levererar vi! Och så knatade vi iväg och började en ny termin vilket gav oss två veckors skrivarledighet.
När nya skrivperioden börjat hölls den fjärde träffen, Eva undrade först försiktigt vad som hänt med oss och sa: detta är så rörigt, jag hänger inte med i er text, den har inget flyt, det är inget bra alls... ni var ju så duktiga innan...? Ni måste fila mycket på detta, jag kan inte sätta fingret på vad som är fel, men detta är inte bra iallafall... OJ tänkte vi, shit, dett var ju inte bra, eller hur? En tung arbetsvecka inleddes...
Emms och Ola tog ett rejält krafttag och vi producerade inte en enda ny text på hela veckan. Vi tillvaratog all feedback vi fått, vi konsulterade våra två korrläsare (tillika respektive) Fredrik och Emelie, och textredigerade under fyra långa dagar. Efterhand som metoddelen med metoddiskussionen blev klar skickade vi in den och fick snart ett första kvitto: Mycket bra jobbat, ni har en objektiv och dynamisk text! Såklart gav detta energi och vi rafflade på med resultatet som varit det absolut mest kritiska stycket, vi skickade in och fick tillbaka: svar på tal...
... i svarsmejlet (som kom idag) stod det: "Jag är mållös! Ni har gjort ett jättebra jobb! Texten flyter på bra, kanoners!" Wihoooo, hajja att vi DANSADE hemåt, fyllda av ny energi för att prestera årets absolut bästa uppsats!
To be continued...
