Allvaret.
Nu tänker jag inte på Alvaret på Öland som mamma lärde oss att aLdrig stavas med två L! Nej jag tänker på allvaret i livet som drabbar vissa mer frekvänt än andra. Kliniska studier är en stor del av vår utbildning, och det är där jag fått en hel del nya infallsvinklar på tillvaron.
Det är för den oinvigde svårt att förså hur olika livsöden kan se ut. Jag har alltid antagit att de flesta lever ungefär som jag själv, i (åtminstone någorlunda) trygga och stabila familjer... Men det har visat sig vara en bra bit ifrån alla som har en så bra situation, det finns så mycket faktorer som påverkar och inverkar på hur livet predestineras. Missbruk av olika substanser, psykisk sjukdom, kriminalitet, trasslig ekonomi, svidande relationer, bristande socialt nätverk m.m kan var för sig eller tillsammans skapa levnadsförhållande som jag knappt tidigare kunnat föreställa sig i min fantasi! Det är tragiskt att se men jag vet, att inom vården gör vi vårt bästa för att ge ett bra och tryggt bemötande, vi erbjuder möjligheter och skapar förutsättningar. Tyvärr är vår hjälp dock ofta föga, ovanstående faktorer och levnadsmönster är ofta så djupt rotade att det inte hjälper med vad man än gör. För människor i sånahär situationer utgör sociala myndigheter och försäkringskassa ungefär samma roll som en annans föräldrar. Vardagen består av socialarbetare, fattigdom, behandlingsenheter och terapier, dagarnas mål är kortsiktiga och handlar om att överleva. Som sagt är det ogreppbart och svårt att sätta sig in i en sån misär och de situationer där varken trygghet, nära relationer eller pengar till mediciner finns- och det händer i Sverige, år 2010.
Visst är det väl orättvist? Jag tror att vissa saker är förutbestämda, och vissa saker kan vi bara inte påverka, vissa saker sker av en mening och vissa saker är det bara inte meningen att man ska förstå. Sånt är livet!
