Emms.

Sittter har pa uni och knappar for att fa till lite text till var c-uppsats. Om en timme ska undersokningsplanen vara klar och med det kan man saga att startskottet har gatt. Som tur ar har Ola full koll hemma i Sverige och jag behover inte oroa mig sa mycket, jag lyder under honom och producerar enligt vad jag blir tillsagd.

Mellan varven kopplar jag av med nagra avsnitt at sapan Ullared. Sag i kvallspressen vilka personliga tragedier de medverkande upplever. Det ar synd att hora att panikangest, sjukskrivning och mobbing ska behova bli en foljd av ett av sveriges mest sedda program. Men det ar inte heller svart att forsta. Saklart har problemet tva sidor, produktionsbolaget som havdar att de gor bra tv och alla medverkande ar frivilliga. Andra delen ar de medverkande som kanner sig forlojligade och kommenterar de osanningsenligt ihopklippta scenerna. Jag tycker att tv programmet ar bra men det ar synd och skam att ett produktionsbolag ar 2009 inte har battre etiska varderingar... Jag valjer att de positiva delarna dar Kjell faktiskt snarast hyllas som folkhemshjalte!

En annan sak som ar av storre mellanmansklig betydelse ar den personliga moral och de etiska varderingar som verkar pragla de flesta av arbetstagarna vid den avdelning dar vi nu prakticerar. Jag och Linnea ar overrens- deras aggerande ar under all kritik och i Sverige hade ett sadant handlande inte accepterats! Vi har langa rader av exempel pa detta. Hur kul ar det att hora: "at upp din mat sa byter vi pa dig senare" nar man ligger i en genomblot sang med dynga upp over ryggen? Eller nar personalen skriker till den oroliga demenssjuke som ropar om hjalp "tyst med dig, fy vad du ar dum idag, sa beter man sig inte!" Hur ska nagon med kognitiv svikt ma battre av att personalen skriker och ingen tar sig tid?  Det ar inte heller nagon hojdare nar personalen skrattar at damen som ar uppenbart provocerad over att vardarna pratar over huvudet pa henne och forlojligar. Det som ar allra mest skrammande ar nar jag nu sett hur "latt" patienterna blir tillgivna och fragar efter en. Jag hade bara traffat gubbarna tva dagar nar den ena bad mig hjalpa honom och sa at mig att inte hamta den ordinarie personalen eftersom "he cant do me anything good". Jag tog mig tid och satt med en alzheimersjuk vid tva tillfalle sen gick han och letade upp mig over avdelningen for att fraga vad vi skulle gora harnast. Allt som kravs ar en liten del av tiden jag anda ska spendera pa avdelningen, det forvanar mig att inte fler har mojlighet att ta sig tid och se individerna i sitt dagliga jobb med manniskor!

Peace out!